Panait Istrati - a literary love

 I år är det 75 år sedan den rumänske författaren och politiske bråkstaken Panait Istrati dog i tuberkulos.  Han var revolutionären som 1929 skrev en rasande uppgörelse med Sovjetunionen efter att ha vistats där i ett och ett halvt år. Därmed blev han den förste europeiske författare med socialistiska ideal som tog avstånd från sina drömmars land – och han var utan tvekan den mest frispråkige.

Priset var högt: under de sex år Istrati hade kvar att leva blev han utsatt för hätska förtalskampanjer från sina tidigare vänner; han blev anklagad både för att vara fascist och antisemit. Samtidigt gjorde den rumänska regeringen allt för att bli kvitt Istrati vid de tillfällen han vistades i hemlandet; de såg honom alltjämt som en kommunist som ville omstörta landet. I början av 1935 blev Istrati sängliggande på ett sjukhus i Bukarest för att aldrig resa sig igen. Då var han övergiven av nästan alla. Henri Barbusse (grundaren av Clarté) satte in nådastöten genom en artikel i tidskriften Monde med titeln Le Haïdouc de la Sigouranza, där han insinuerade att Istrati var köpt av Rumäniens säkerhetstjänst. Sanningen var den att Istrati var utblottad sedan hans franska förlag gått i konkurs. För att kunna betala sina egna sjukhusräkningar var han tvungen att arbeta som lektör av kiosklitteratur. Samtidigt fäktade han med pennan från sjuksängen, i både franska och rumänska tidskrifter. Istrati dog den 16 april 1935.

Fram till dess hade han levt ett kringflackande liv. Han föddes 1884 i hamnstaden Braila nära Donaus utlopp i Svarta havet. Modern var tvätterska och fadern en grekisk smugglare som dog då Istrati bara var ett år gammal. Redan som barn visade Istrati två personlighetsdrag som skulle komma att forma hans liv: driften att vagabondera och en fallenhet för plötslig, intensiv vänskap. Som tolvåring blev han nära vän med försupne grekiske sjömannen ”Kapten Mavromati” och med den väldige hamnarbetaren och mördaren Codin. Istrati erinrade sig att han drogs till äldre människor som barn och att han undvek de jämnårigas lekar. I tolvårsåldern började han också ströva runt på den rumänska landsbygden och ta tillfälliga jobb för att försörja sig.

I vuxen ålder vagabonderade han i vidare cirklar – i Mellanöstern, Egypten, Italien, Schweiz och Frankrike. Den 3 januari 1921 höll vandringen på att ta slut. Då försökte Istrati skära halsen av sig i en park i Nice. Här hade han försökt försörja sig genom att fotografera turister på strandpromenaden. Istrati låg länge på lasarettet och svävade mellan liv och död. När polisen undersökte hans hyresrum fann de ett brev till författaren Romain Rolland (nobelpristagare 1915) som returnerats till avsändaren på grund av felaktig adress. Polisen vidarebefordrade brevet till Rolland, som drabbades av den desperate Istratis skildring av sitt liv och sina känslor. När Istrati vaknade till sans fick han Rollands svarsbrev i sin hand. Där kunde han bland annat läsa: ”Ni får inte lämna livet innan ni har gjort allt vad ni kunnat för att skriva verk som kommer att överleva er, där ni gestaltar de drömmar, de förödda liv, de passioner ni har varit värd för! Mod!”

Rollands respons betydde mycket för att återge Istrati livsgnistan, och han lovade Rolland att skriva. År 1923 publicerades Istratis första roman, Kyra Kyralina, som skildrar lemonadförsäljaren Stavros brokiga och tragiska liv på Balkan och i Främre orienten. Den blev en stor framgång och översattes till många språk. Under de elva år Istrati hade kvar att leva skrev han i rask takt sjutton skönlitterära böcker till. Men han blev aldrig författare på heltid. Periodvis fortsatte han att vagabondera – och han var hela tiden politiskt verksam.

Det politiska engagemanget hade väckts på allvar i tjugoårsåldern, då han var med om att bilda en fackförening för hamnarbetarna i Braila. Livet igenom var han djupt solidarisk med underklass han kom från. Han menade att den inte kunde lyftas ur sin misär i det rådande samhällssystemet. Han var alltså revolutionär.

Men han hade svårt att inordna sig. När en agitator vid namn Cristin krävde att han skulle gå med i Partiet svarade han: ”Om jag skriver in mig i Partiet, är jag då ingen äventyrare längre? Kommer jag att ömsa skinn i så fall? – Stackars Cristin! Där ser du hur er marxistiska mentalitet fungerar. Det är därför som de socialistiska partierna alstrar så många förrädare, renegater, karriärister. Ni ser inte till människans hjärta, till hennes karaktär. Ni ser bara till den mask hon bär.”

Att se till människans hjärta är en nyckelreplik när det gäller Istrati. Han trodde aldrig på socialisternas idéer om att människan skulle förändras till det bättre bara samhällets yttre former förändrades; en hjärtats revolution var också nödvändig, annars skulle en ny förtryckarklass ersätta den gamla.

Istrati hade offentligt tagit ställning för bolsjevismen och 1927 blev han inbjuden till tioårsfirandet av oktoberrevolutionen i Moskva. Han kom att stanna sexton månader i Sovjetunionen. I början var han entusiastisk över vad han sett. Tillsammans med den grekiske författaren Nikos Kazantzakis skrev han ett brev till Stalin där han erbjöd sig att stanna för gott i Sovjetunionen och viga sitt liv åt att bygga kommunismen.

Men sedan krackelerade bilden för Istratis del. “Det är mycket svårt att vinna människors förtroende i Ryssland när man är utlänning och halvofficiell, som jag var. Men när man väl har denna underbara nyckel i sin ägo öppnar sig sanningens alla portar framför en som genom ett trollslag.” Han fick höra talas om godtyckliga deporteringar, fängelsestraff och avrättningar för dem som avvek en millimeter från partilinjen, eller inte avvek alls, utan blev angivna av någon som ville komma åt deras lägenhet eller deras stövlar.

Hemkommen till Paris skrev han den beryktade boken Mot den fjärran elden där han skildrade sina intryck. Sovjetsamhället höll enligt honom på att förstöra människorna. Självständighet ledde till döden, anpasslighet och angiveri för egen vinning gynnades. Den själsliga bottensatsen rördes upp och han fruktade att effekterna skulle kvarstå långt in i framtiden.

”Flygande fanor, Internationalen åhörd stående, Leninstugor, högtalare, väldiga tygstycken med målade fraser på – fraser att döma livet med, färdiggjorda fraser som ersättning för idéer, GPU istället för argument, censur för att undgå kritik: ett allt omfattande tomrum som den maktägande kasten gurglar sig i halsen med och använder för att härska.”

Egentligen, menade han, hade det räckt med “en sida, en rad, ett högt skri i rymden” för att uttrycka vad han kände inför det som hände i Sovjetunionen. Mot den fjärran elden är en hjärtskärande bok. Dels för de hemskheter den skildrar, dels för att man märker att Istratis känslor bryts sönder; han kan inte förhålla sig till vad han sett. Han beskriver Sovjetunionen både som helvetet på Jorden och som det enda land där vi kan finna hopp om en bättre framtid.

Istrati fortsatte att se sig som revolutionär efter brytningen med bolsjevismen, men någon klar politisk linje höll han inte. Många tyckte att han var politiskt naiv och att hans drömmar om en bättre värld närmast var av religiös natur. Påsken 1933 skrev François Mauriac ett brev till Istrati där han uppmanade honom att bli katolik: “Panait Istratis hunger och törst efter rättvisa är ett faktum; hans hemska missräkning är ett annat faktum. Tänker man inte ibland att han misstagit sig på föremålet? Han vars lidande vi minns dessa dagar sa: 'Mitt kungarike är inte av denna världen'. Och om er hunger och er törst motsvarade denna andra värld?”

Istrati svarade bland annat: “Jag vill bli en katolsk kristen, liksom ni. Men på ett villkor: att vi tillsammans förklarar krig i Jesu namn mot alla egoistiska och grymma människor i världen, var de än må befinna sig. Ett krig utan nåd: ett krig arm i arm tills samhället störtar samman. (...) Om det är med detta mål i sikte som ni vill erbjuda mig Kristus, i min sjuksäng där jag är lycklig och lider, för att förlossa mänskligheten genom villkorslösa offer, då vill jag gärna dö som katolik. Vi blir två nya Kristus. Sedan, miljoner. Men om det olyckligtvis skulle vara så att ni istället för Kristus, istället för 'en levande människa', vill skicka mig ett stackars krucifix, O nej! Nej, aldrig. I så fall är det verkligen sant att min hunger och törst efter rättvisa motsvarar en annan värld. En värld som bara finns i mitt hjärta.”

Grunden i utfallen mot socialisterna och de kristna var densamma: vreden över att den levande människan glömdes bort, att blicken fastnade på symboler, lärosatser, på yttre former. Istrati var varken materialist eller religiös. Den mänskliga själen var enligt honom reell. Ändå insisterade han på att begravas utan kristna ceremonier.

*

För att uppskatta Istratis sätt att skriva är det avgörande att man tror på honom. Han tar till stora ord om vänskap, drömmar och ideal, fyllda av temperament och patos. Många använder vackra ord, men det är inte så vanligt att orden är levda och kända. Men i Istratis fall var det verkligen så, det blir uppenbart när man sätter sig in i hans liv.

Han kastade sig huvudstupa ner i det sovjetiska maskineriet för att hjälpa ryska vänner som råkade illa ut, bland andra skriftställaren Victor Serges svärfar, som höll på att bli arkebuserad på grund av en lägenhetstvist. Vid ett tillfälle ringde redaktionen för Leningradskaja Pravda upp Istrati och frågade om det verkligen var han som hade skickat ett upprört telegram med anledning av denna affär; de kunde inte tro att någon vågade göra så. Det slutade med att Istrati skällde ut redaktionen efter noter från en telefon i en hotellkorridor, medan de andra hotellgästerna skräckslaget kikade ut från sina rum: ”Så ovana är ni alltså vid att någon vågar lyfta på huvudet!”

Bland sina vänner var Istrati känd för sin vildsinta generositet. Det var inte tal om att bygga lyxvillor eller köpa bilar för författarpengarna. Istrati och hans fästmö Marie-Louise Baud-Bovy reste kors och tvärs genom Sovjetunionen tillsammans med författarparet Eleni och Nikos Kazantzakis. Eleni mindes senare: ”Han gav bort allt han ägde, och till och med det han inte ägde. Om det så omintetgjorde våra planer på att resa till Turkmenistan, Sibirien och Japan – så varför inte!” Hon vittnar om att det inte alltid var lätt att leva nära Istrati, men kärleken går inte att ta miste på: ”Var då Istrati ett monster eller helt enkelt en galning? Varken det ena eller andra: Panait var mycket impulsiv och en människa som var god i grunden. Men eftersom han var alltför god försatte han sig i omöjliga situationer, ofta tragiska, och han blev gång på gång osams med sina bästa vänner.”

*

I maj hölls ett samtal på Rumänska kulturinstitutet på temat ”Panait Istrati eller den politiskt engagerade författaren”. Åsa Linderborg undrade retoriskt om Istrati presenterade något alternativ till socialismen. Nej, det gjorde han inte. Under de sista åren i livet tog han aktivt avstånd från alla lärosystem. I artikeln L´homme qui n’adhère à rien (1932) förespråkar han ett absolut oberoende. ”De enda som någonsin kommer att dra nytta av organisationer är organisatörerna själva.” Tolkar man honom bokstavligt är det svårt att hålla med honom: människor måste organisera sig för att åstadkomma något – oavsett om någon profiterar på det eller inte.

Hur samhället bör organiseras kan vi alltså inte lära av Istrati. Det vi kan lära av honom sammanfattar han bäst själv: ”Det enda sättet att undgå förnedringen är att löda fast vår existens vid allt som har liv.”

Per Östborn, sommaren 2010